Snart är det dags att motta det första brevet från Kronofogdemyndigheten. Igår kunde jag inte hålla mitt löfte till mig själv - att inte tömma brevlådan på fredagar. Eftersom jag visste att det första ärendet skulle skickas vidare till Kronofogden i onsdags, kunde jag inte hålla mig från att vittja posten igår trots att det var fredag.
Vad kom först, hönan eller ägget? Inte för att det spelar särskilt stor roll i mitt fall men oavsett vilket så är det otroligt stressande, att i grunden vara en otroligt ansvarstagande person som plötsligen tvingas ge upp. Vilken personlighet man har i grunden är nog avgörande för hur stor stresspåverkan betalningssvårigheter medför.
Alla dagar upptas fortfarande av ett desperat sökande efter lösningar, utvägar, inkomster, sätt att tjäna pengar på för att lösa situationen. Givetvis skapar detta bara ännu mer stress och jag är grymt medveten om att jag borde låta bli.
Jag har sedan ett par veckor tillbaka bestämt mig för att inte kolla posten på fredagar. Varför då? För att minska stresspåslaget på helgerna - en ren överlevnadsstrategi för att skona hälsan lite. Så igår söndag kväll, vittjade jag brevlådan och hittade det första verkliga "hotet" om Kronofogdemyndigheten. Kanske blir det inte en så utdragen...
Som en svart plump i protokollet, så känns det just nu. Ena stunden försöker jag ta mig samman och vara konstruktiv och i nästa stund vill jag bara lägga mig ner och sova.
Stressen håller förstås i sig och det blir sakta värre igen, dag för dag. Det tidigare svävandet mellan hopp och förtvivlan infinner sig igen då vissa av mina fordringsägare faktiskt återkommer till mig med olika förslag.
Vad var det egentligen som hände? Vad borde jag ha gjort annorlunda? Hur kunde jag hamna i den här situationen? Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?
Så kom dagen då det blev dags för det smärtsamma men nödvändiga beslutet. Sista veckan i januari var det dags att bestämma mig. Fortsätta med konstgjord andning i max 1 månad till eller helt enkelt dags att ge upp?