Utmattad - igen?

Det har gått en lång tid sedan jag senast skrev. Vägen har under våren och sommaren kantats av relationsproblem, glädje, sorg, trötthet och onaturlig viktuppgång. Trodde faktiskt att jag var "på gång" att orka kämpa och resa mig upp ur askan men så många motgångar......

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Under senvåren och sommaren kändes livet betydligt lättare. Kanske var det för att sommaren var på väg. Eller kanske är det för att jag fortfarande lider av depression som jag inte klarar av att hålla modet uppe när hösten och vintern kommer? Att leva på existensminimum är ett tufft liv. När man måste välja mellan att prioritera att gå till tandläkaren eller att köpa mat, ställs saker och ting verkligen på sin spets. Att avstå från att köpa kontaktlinser en månad för att alla ens byxor gått sönder och man bara måste köpa ett par nya för att över huvud taget kunna visa sig på jobbet är en kamp.

Det finns förstås dagar som är lite bättre än andra och visst har det hänt positiva saker också. En sådan är att jag blivit sambo, men vi får se hur länge han orkar leva mitt genomtråkiga liv.

Ofta svänger mitt psykiska mående otroligt mycket och jag kan gå från att vara ganska glad till att må pyton. Tänker jag mycket på pengar och ekonomi? Ja många gånger per dag. Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag tänker på mina ekonomiska problem och kanske är det det som är ett av problemen.

Skuldberget ökar istället för att minska

Jag gjorde tidiga ansträngningar för att försöka få mina fordringsägare att frysa räntan på mina skulder, alternativt sänka den till normala nivåer. Men de vägrar och inte heller mitt senaste försök i somras gav resultat. Miljonskulder med räntor på upp emot 34% per år ökar oavsett om man betalar hur mycket som helst per månad.

Mina skulder har ökat med ca 100 000 kr sedan min löneutmätning började. Straffavgifter och räntor som gör att skulden ökar med 34% på ett år gör att det blir helt omöjligt att minska skuldsaldot hos Kronofogden. Min löneutmätning är nu uppe i att jag betalar ca 30 000 kr per månad till Kronofogden men det totala skuldsaldot ökar ändå för varje månad som går.

Kanske är det insikten i att skuldberget ökar hur jag än beter mig och att mitt liv i fattigdom kommer att pågå tills jag dör, som tynger ner min psykiska hälsa så oerhört. Jag har låtsats att jag mår bättre men dålig sömn, ständig oro och en viktuppgång på 1,5 kilo per månad det senaste året, talar för att jag nog inte mår så bra ändå.

Att bli sambo hjälpte förvisso lite då jag numera betalar några tusenlappar till per månad till fogden men skuldfri kommer jag aldrig att bli om jag inte får in otroligt mycket i extrainkomster varje månad. Det är fortfarande mitt mål då jag faktiskt inte ännu vill ge upp tanken på att få se min dotter bilda familj och så vidare. Men jag tänker faktiskt ofta på hur det skulle vara att ge upp totalt. Jag ska skriva mer en annan dag om hur sambolivet påverkade min löneutmätning då det är ganska intressant.

Kommer att fylla 50 år i år - som en fattig lögnare

Att hålla skenet uppe när folk i omgivningen pratar om hur de inte kan förstå att människor får ärenden hos Kronofogden är mycket svårt. Jag försöker komma ihåg om jag själv någonsin pratat nedvärderande om människor som fått så stora ekonomiska problem att de blivit ärenden hos fogden. Nej jag tror inte det faktiskt. Jag har nog alltid tänkt att det finns olika skäl för saker och ting och att man inte ska döma någon eftersom man inte känner till alla omkringliggande omständigheter i det hela.

Att hålla masken och låtsas som att man är en höginkomsttagare som har mycket pengar över till nöjen varje månad är dock svårt när man helt slutat köpa nya kläder och gå till frisören. Visst hjälper det att jag aldrig varit en shoppare och sällan köpte nya kläder även tidigare men det är med sorg jag går runt i mina bokstavligt talat trasiga och läckande skor.

I år fyller jag 50 och planen för hur jag ska hålla mig borta och låtsas som att jag firar min 50-årsdag på ett fantastiskt sätt har börjat gnaga i huvudet på mig. Har många gånger funderat på vad som skulle hända om man bara köpte en enkelbiljett till något avlägset land och aldrig kom tillbaka.... De tankarna stoppas alltid av när jag tänker på min underbara dotter som nog trots att hon är stor nu, behöver sin mamma både vid liv och här hemma i Sverige. Hur man skulle försörja sig och undvika att bli jagad utomlands är också en fråga jag inte har en aning om hur den skulle lösas.

Otroligt trött - kanske utmattad igen eller fortfarande?

Tröttheten som kom i samband med mina utmattningssymptom ha liksom aldrig riktigt gått över. Till en början ville jag tro att det handlade om en långsam återhämtning och jag intalade mig själv att det skulle ta tid. Men med facit i handen så här 2 år senare, inser jag att den ständiga stressen över min ekonomiska situation inte kommer att kunna gå över förrän jag är skuldfri. Ska detta innebära en för tidig död för mig?

Tankarna far runt i huvudet men innerst inne är och vill jag vara en fighter och jag ska försöka peppa mig själv att bli det igen.

Problemet är att orka försöka jobba 300% samtidigt som man egentligen inte borde jobba mer än kanske 50%. Jag har nämligen insett att om jag jobbar med mina försörjningsprojekt i samma takt som när det gick riktigt bra, kan jag bli skuldfri på bara några år. Det skulle betyda att jag behöver tjäna ett par miljoner extra utöver min vanliga inkomst men jag vet att det inte är omöjligt. Been there, done that!

Jag kommer igen!