Tiden rinner ut

Att tiden håller på att rinna ut är det ingen tvekan om. Breven där det står "din kredit kommer att sägas upp" börjar trilla in i brevlådan. Förvisso hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att det skulle ta upp till flera månader innan jag hamnar hos KFM men det hade ändå inte förändrat min situation eftersom betalningsförmågan minskat permanent.

Vänder och vrider på möjligheter (fortfarande).

Att det tar så lång tid innan avtal sägs upp och saker och ting verkligen hamnar hos KFM, är både bra och dåligt. Bra för att jag hinner betala efter bästa förmåga, på de lån och krediter som fortfarande inte hamnat hos inkasso men dåligt för att den psykiska pressen att varje dag försöka vända och vrida på eventuella utvägar bara fortsätter. Det känns som en hel oändlighet sedan jag bestämde mig för att ge upp men ändå är det bara ett par månader sedan.

Vissa dagar kommer kämpaandan tillbaka och helt förgäves (förstås) börjar jag räkna och vända och vrida på möjligheter som så klart fortfarande är omöjligheter. Jag har tappat över 50% av mina inkomster och det är bestående och permanent.

Glädjen att börja jobba igen får mig att glömma ibland

Att vara tillbaka i arbete på heltid "på riktigt" sedan i måndags, gör att jag av ren glädje faktiskt glömmer bort min bedrövliga ekonomiska situation ibland. Korta stunder känns allt som vanligt igen men jag tänker på min överskuldsättning minst 8-10 gånger per dag ändå. Jag vet att jag inte kan göra något åt den annat än att låta allt förfalla och hoppas på bättre tider.

Tänker absolut INTE börja jobba ihjäl mig igen även om krafterna på nåt märkligt sätt ändå inte känns närvarande. Att jobba heltid på hemmaplan och slippa pendling är otroligt skönt även om det är ytterst tillfälligt. Att ändå vara så trött att jag stupar i säng vid kl. 20.00 på kvällarna är förstås inte ett sundhetstecken. Det inser jag med viss sorg i hjärtat. Ett erkännande som behöver bearbetas och framför allt ska jag inte sätta någon press på mig själv att prestera mer än jag orkar.

Min plan är att försöka börja få lite extrainkomster igen när krafterna börjar återvända men inte förrän då. Att totalt tömma alla depåer och bli sjukskriven kommer i och för sig inte skada mig lika mycket ekonomiskt om det inträffar igen men det är ändå ingen rolig process att ha med sig själv.

Tränar på att leva på existensminimum.

Jag tränar fortfarande på att leva billigt och det fungerar väl "sådär" ska jag erkänna. Det finns många saker jag redan saknar såsom att kunna planera för en sommarsemester och ha roliga saker att se fram emot. Jag måste nog vänja mig vid tanken ännu en tid. Självklart bävar jag för när den dagen kommer då jag inte har något val. Just nu betalar jag allt jag kan och behåller ungefär motsvarande existensminimum innan jag lägger resten av räkningarna åt sidan.

Imorgon ska jag unna mig att äta lunch på restaurang och frågan är om det inte kommer att bli en av de sista gångerna. Att leva på runt 50 kr per dag kommer inte att bli lätt framöver.

OM jag hinner få en lön innan KFM knackar på dörren, har jag en plan för vad jag ska göra med den. Det blir min första och sista "riktiga" lön på länge. Det är min första riktiga lön sedan allt kraschade och antagligen men sista lön innan löneutmätningen är ett faktum. Den ska jag använda till att betala av EN kredit som jag har kopplad till mitt lönekonto. Även om den inte är den dyraste och inte heller har hamnat hos inkasso, så orkar jag inte ta tag i att de ska sluta dra amortering och ränta automatiskt till själva kontokrediten.

Med lite tur kanske jag också får behålla själva kreditutrymmet ifall något hemskt och oförutsett kommer att inträffa. Det slår mig att jag inte ens vet hur sådant fungerar, kommer den att sägas upp när KFM blir involverade.... verkar inte särskilt troligt om jag inte har något aktuellt skuldsaldo på den. Det får tiden utvisa... detta är i alla fall min plan för min sista lön på lång tid.

Skriver jag för mig själv fortfarande?

Ja det är lite oklart i dagsläget då jag ser att min sida faktiskt har ett antal besökare. Eftersom jag inte vet exakt hur det fungerar så vet jag inte om det är mina egna besök för att uppdatera sidan eller om det är riktiga människor som hamnar på min sida. Men det ser faktiskt ut som att det är det om man tittar på antalet besök.

Det vore väl roligt om det också är så att du/ni läser vad jag har att berätta. Om det säger inte besöksantalet något alls, kanske är nåt att utveckla så småningom.

Jag hoppas fortfarande att min berättelse ska få ett lyckligt slut och att jag på så sätt kan stärka andra som är i samma eller liknande situation. Förvisso är jag stark och en kämpe av naturen och dessutom har jag förmånen att ha ett jobb men känslorna, tvivlet, ångesten och allt annat som hör till har varken något ansikte, etnicitet eller samhällsklass.

I den nakna sanningens ögonblick är vi alla helt lika. Små människor på jorden som kan göra misstag men också uträtta underverk!