Skamkänslor hindrar mig från att ta chansen att leva

Att leva fattigt är inte bara en påfrestning av just det skälet att jag aldrig har några pengar. Inte kan köpa nya skor trots att de gamla är trasiga, står och pillar med en pincett mellan tänderna istället för att gå till tandhygienisten. Återanvända endagslinser för att spara pengar..... Det känns inte som att jag har ett värdigt liv och orken att kämpa tryter minst hälften av alla dagar. Inte ens att sommaren snart kommer, är till någon tröst. Den enda trösten som just denna väldigt speciella sommar för med sig, är att jag inte behöver känna någon press att låtsas att jag har en fantastisk semester och firar dem utomlands med goda middagar och ett boende på ett fint hotell.

Skamkänslor hindrar mig från att kunna glädjas åt livet

Precis alla dagar i veckan, tänker jag på hur fantastisk livet kunde ha varit om jag inte hade suttit i den här situationen som jag befinner mig i. Lika många dagar i veckan blir jag ledsen och tänker mycket på att jag slösar bort mitt enda liv på att leva som fattig och ganska olycklig på grund av det.

Det finns egentligen bara en enda sak att göra, nämligen att förlika mig med tanken på att mitt liv inte blev som jag hade drömt om. För att vara ledsen för detta varje dag i resten av livet gör det ännu mer tragiskt. Skamkänslor hindrar mig från att ens försöka ansöka om skuldsanering, även om det börjar gå upp för mig att jag kanske skulle ha en pytteliten chans att bli beviljad det. Har idag bestämt mig för att om ett år, ska jag fylla i en ansökan om skuldsanering och så få vi se. Om ett år har jag haft löneutmätning i nästan 3 år och betalat ungefär en miljon kronor i löneutmätning, medan skulden minskat med ca 60 000 kronor..... Hur sjukt är inte det???

Vissa dagar fantiserar jag om hur livet skulle bli om man bara flydde landet och satte sig i en koja i djungeln någonstans. Givetvis är tanken helt bisarr då jag inte äger några som helst skills i överlevnadskunskap.... men hur kul är det liv jag lever?

Jag hatar att alltid behöva köpa mat på extrapris, jag hatar att gå runt i trasiga kläder och skor och jag hatar mig själv för att jag låtit mig hamna i den här situationen.

Jag har bara ett enda liv och det har jag slösat bort genom att förstöra det för mig själv. I de mörkaste stunder när jag mår som sämst känns det meningslöst att kämpa på men självklart är det den enda möjligheten. Att ge upp är INTE en tänkbar lösning, hur frestande det än kan kännas ganska många dagar i månaden.

Personalen på Kronofogdemyndigheten fortsätter att imponera

Härom dagen ringde jag till Kronofogdemyndigheten igen för första gången på länge. Jag ringde för att förhöra mig om processen kring skuldsanering då min största mardröm är att få mitt namn publicerat i tidningen så att alla kan läsa om min ekonomiska situation.

Att låta bli att ansöka och hellre sitta på läktaren och se på medan mina dagar i livet bara passerar, kan tyckas löjligt men jag behöver nog lite mer tid på mig innan det är dags för ansökan. Om ett år har jag som sagt bestämt mig för att det ska ske.

I vilket fall som helst så fortsätter personalen på Kronofogdemyndigheten att imponera genom sitt hjälpsamma sätt och sin vilja att hjälpa till med korrekt information. Jag fick veta att publicering i tidningen inte sker förrän i den fasen då Kronofogden redan bestämt sig för att inleda en utredning om skuldsanering. Detta innebär att om jag får avslag direkt, kommer inte heller mitt namn att publiceras, vilket alltid är någon tröst. Inte för att man är garanterad att bli beviljat skuldsanering bara för att KFM inleder utredning men man slipper i alla fall få namnet publicerat om det ändå ska bli blankt NEJ direkt.

Så vänliga människor med rätt person på rätt plats, har jag nog aldrig träffat på en Svensk myndighet så en stor eloge till personalen i deras telefonservice.

Rycka upp mig och glädjas åt att denna sommar blir annorlunda

Okej, jag fyller jämnt i sommar men ingen kommer ens att reagera på att jag inte gjorde någon härlig och minnesvärd resa på min födelsedag. Det kommer förmodligen att vara helt naturligt för de flesta, att jag bara stannar hemma och har det ganska trist på min kammare.

Att få vara en i mängden som stannar hemma på semestern, blir också ganska skönt. Så länge inte förväntningarna på att det ska ske extra trevliga saker här hemma finns, så kommer jag faktiskt att känna mig ganska "vanlig" bland alla andra som också stannar hemma på sin semester.

Det gäller att hitta de små ljusglimtarna i tillvaron och detta är en av dem. Jag ska förstås fortsätta kämpa som en galning även om jag ärligt talat bara vill lägga mig ner och dö vissa dagar. Men till vilken nytta skulle det vara? Och den sorg jag skulle orsaka mina nära och kära känns helt olidlig...

Kämpa kämpa kämpa vidare som fattiglappen nummer 1.