Processen börjar klarna

Förutom att fler delgivningar för att kvittera ansökan om föreläggande har trillat in i min brevlåda, börjar processen klarna mer och mer. Inom en (alltför) snar framtid kommer jag kunna redogöra i detalj för hur ett ärende går till från delgivning om föreläggande till löneutmätning. Att det också skiljer sig mycket mellan olika fordringsägare gällande Inkasso är påtagligt tydligt.

Svårt att leva på 4800 kr per månad

Eftersom jag försökt betala av så mycket som möjligt på mina lån ända in i det sista har jag fått träna på att leva på det belopp som jag kommer att få behålla när löneutmätningen sätter igång. För 2018 är det beloppet ca 4800 kr och det ska räcka till allt som inte är hyran.

Jag har förstått det som att jag kommer att få behålla motsvarande min hyra (som är dyr 10500 kr ca) och även utöver det ca 4800 kr som ska räcka till precis allt övrigt. Det betyder el, försäkringar, mat, kläder, normala läkarbesök, normala tandläkarbesök, skor, TV-licens, internet, telefon och kanske till och med vatten (det är för mig lite oklart ännu). När jag betalt det absolut nödvändiga gällande boende, dvs försäkring, el, telefoni och internet finns det i runda slängar kvar 3000 kr som ska räcka till resten....

Det är mycket svårt att leva på detta belopp men om man budgeterar att äta för max 50 kr per dag så kan det förmodligen gå ganska bra ändå. Detta förutsatt att man inte drabbas av akuta saker som behöver lösas. Två andra saker som behöver lösas är ökade levnadskostnader vid tjänsteresa (som inte täcks av arbetsgivaren) och kontaktlinser som jag är tvungen att ha. Den dialogen får jag ta med KFM när de ska beräkna vilket förbehållsbelopp jag ska ha.

Processen rullar på

Efter inkasso, föreläggande och beslut om utfall kom det ett föreläggande om betalning från KFM. Jag hade då en viss tid på mig att betala hela den skuld som angavs, vilket givetvis inte var genomförbart. Min nästa deadline är nu på måndag, då jag antar att hela processen går in i ett nytt skede. Nämligen utredning om huruvida jag har några tillgångar att utmäta. Därefter sker väl löneutmätningen har jag förstått. Jag väntar alltså på någon form av blankett från KFM att fylla i.

Det är solklart att tiden då jag hade någon form av integritet och privatliv är över. KFM kommer att kontakta min bank och kolla mina tillgångar osv. Skammen är påtaglig förstås men det finns ingenting jag kan göra åt det så det är bara att "gilla läget".

Skulder som ökar lavinartat

Ränta på ränta och annat som är sjukt dyrt när det handlar om mina skulder kommer att bli en katastrof. En skuld som från början var på 50 000 kr har redan ökat till 69000 kr, vilket är helt sanslöst! Jag inser att min plan med att inte söka skuldsanering kan komma att krascha. Det är ju inte meningsfullt att hela löneutmätningen går till räntor för då är allt helt hopplöst. Min plan inför det är att kontakta varje fordringsägare och be dem sänka räntan för att jag ska ha en chans att betala av själva skulden.

Detta kommer att kräva en rejäl arbetsinsats av mig då fordringsägarna är många och det knappt går att urskilja vilka ursprungsskulder som är vilka längre nu när Inkassoföretag tagit över dem. Det är dock absolut nödvändigt om inte löneutmätningen ska vara helt bortkastad. Det går ju inte att göra en kalkyl där utmätningen behöver pågå tills min 100-årsdag.

Planen att låta allt hamna hos KFM först innan jag agerar på detta, är därmed spräckt. Jag förstår ju vikten av att försöka förhandla ner räntorna så snart som möjligt.

Sorgen, pressen och skammen

Inte heller låter sig sorgen, den psykiska pressen och skammen hålla sig på avstånd. Jag mår otroligt dåligt men försöker att hålla skenet uppe på vardagarna och i vardagslivet.

Trycket över bröstet som jag haft lite till och från en längre tid gör sig allt mer gällande i långa perioder. Särskilt när jag ska gå och lägga mig för att sova på kvällarna. Att bli sjuk är inte ett alternativ och det är svårt att inte glömma bort att jag ju låter det gå så här just för att INTE bli sjuk.

Att inte pressa mig för att hålla mig på benen är ju en av anledningarna till att jag helt enkelt gav upp och lät mina räkningar förfalla utan att betala dem. Det är något som jag behöver kämpa med att komma ihåg i de här tiderna som är nu.

Inte för att jag längtar efter själva löneutmätningen men det ska bli skönt när jag väl får inblick i vad som exakt kommer att hända framöver och när.