Nästa hållplats - Kronofogden

Jag har sedan ett par veckor tillbaka bestämt mig för att inte kolla posten på fredagar. Varför då? För att minska stresspåslaget på helgerna - en ren överlevnadsstrategi för att skona hälsan lite. Så igår söndag kväll, vittjade jag brevlådan och hittade det första verkliga "hotet" om Kronofogdemyndigheten. Kanske blir det inte en så utdragen process ändå.

Tre dagar på mig att betala

Så ett inkassokrav (det första från denna fordringsägare) kom alltså i fredags den 9 februari. I inkassokravet framgår att om jag inte betalar in hela min månadsfaktura före den 15 februari kommer ärendet att skickas vidare till Kronofogdemyndigheten.

Detta var en av de fakturor som jag i ren desperation, hade delbetalat lite på innan dess förfallodag den 22 januari. Min "taktik" att betala lite till så många som möjligt var med andra ord fel taktik. Nåväl, det kändes i alla fall som det enda alternativet just då men jag borde alltså istället ha valt ut några få och struntat helt i resten. Okej, för sent att göra något åt nu.

Eftersom detta är det första "riktiga hotet" om att ärendet nu om så få dagar framåt i tiden ska gå vidare till Kronofogden, skickade jag förstås ett meddelande till inkassobolaget och förklarade min situation. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa på något sätt utan mer för att det känns så otroligt konstigt att inte göra något alls.

Är plågsamt medveten om att det är så här det kommer att vara nu säkert i ett antal veckor framöver med skarpare och skarpare brev i postfacket. Och ändå kan jag fortfarande inte låta bli att få lika ont i bröstet för varje gång jag öppnar ett av breven och inte heller verkar jag kunna ignorera innehållet, utan försöker fortfarande på olika sätt förklara mig..... Till vilken nytta?

Håller skenet uppe utåt sett

Utåt sett håller jag skenet uppe. Bara de allra närmsta i min familj känner till mitt dilemma. Mitt arbete hindrar mig från att kunna tala med fler än så. På jobbet försöker jag att hålla skenet uppe så mycket det går. Där känner de till ett antal av de övriga lyckliga omständigheterna men inte hur det står till ekonomiskt som pricken över i-et. De övriga omständigheterna är tillräckligt och därför behöver jag inte ens förklara detta med mitt ekonomiska dilemma.

Jag har EN vän som jag antytt detta åt och som jag ska berätta för när jag känner mig mogen. Känner mig otroligt smutsig och väldigt dålig och misslyckad.

Det går inte att tvätta bort skammen och jag börjar fundera på hur det skulle kännas att ge upp även min arbetsinkomst och bara strunta i allt. Jisses, självklart skulle det inte vara ett alternativ men tanken fladdrar förbi lite då och då. Vad skulle hända då? Skulle jag bli en "bag-lady", hemlös, tiggare eller vad skulle hända? Nej, det är inte en särskilt tilltalande tanke och jag har inte för avsikt att ge upp.

Trots allt har jag många andra saker i livet att VARA TACKSAM över och faktiskt har man bara ETT ENDA LIV. Tyvärr kommer inte mitt liv bli som jag hade önskat. Det har jag själv sett till att totalt "fucka upp". Att ge upp alla drömmar om resor, framtid och ett lyckligt liv utan ekonomiska bekymmer är otroligt hårt och tufft och dit har jag ännu inte kommit i min process.

Att hålla hoppet uppe

Nej, jag SKA hålla hoppet uppe om att det kommer att komma en lösning av något slag. Självklart kommer det att krävas massor av ansträngning men jag tänker inte ge upp! Att skaffa stora extrainkomster framöver när orken är tillbaka är fullt möjligt, det vet jag redan av erfarenhet. Jag måste bara lyckas göra det en gång till. Den här gången vet jag mer, har mer kunskap och kompetens om fallgroparna och om jag skulle göra detta på ett "perfekt sätt" kanske det kan ordna sig ändå.

Det kommer att vara värt ett försök lite senare men först hälsan..... Ett nytt läkarbesök närmar sig och den här gången ska jag be min läkare att kolla blodtrycket. Det har inte gjorts på hur många år som helst och det kanske är dags att få reda på hur jag mår även i det avseendet.

Hoppet ska inte få överge mig! Jag har fortfarande mycket att leva för även om det blir ett fattigt liv (rent ekonomiskt). Framför allt har jag min fantastiska dotter som jag vill finnas för i många år till. En fin syster som jag också älskar och en särbo som försöker göra allt för att stötta mig.

En dag i taget nu

Saker och ting går inte riktigt min väg och med diverse olika omständigheter som redan fanns, riskerar min särbo arbetslöshet. Firman han jobbar för måste säga upp folk på grund av arbetsbrist då de troligtvis går i konkurs inom kort.

Så, till vardagen tillkommer nu jobbsökande, ansökningar och annat som jag behöver hjälpa till med. Inte för att det är något stort problem att hjälpa honom med detta utan mer för att det blir "ytterligare ett problem att hantera". Vi bestämmer oss gemensamt för att inte ens börja tänka på vad som händer om han inte hittar ett nytt jobb.

Det enda sättet att överleva just nu verkar vara att ta en dag i taget och försöka göra så gott vi kan för att hjälpas åt. Jag är så himla tacksam över att jag har min dotter, min syster och min särbo. Värt att kämpa på med andra ord!

Nu är lunchrasten slut och det är dags att dra på mig min mask igen. Skrivandet här är lite som en terapi och även om jag fattar att det kanske inte är så många som är intresserade av att läsa min blogg så hjälper det mig att "skriva av mig".