Första stegen mot friheten

Flera månader har gått och jag har på sätt och vis börjat anpassa mig till att leva på existensminimum. Visst har jag fått avstå från många saker såsom hårfrisör, tandläkare och att köpa kläder och annat men än så länge har det ändå fungerat hjälpligt. Det värsta är egentligen den mentala biten och att vänja sig med tanken att aldrig få lägga pengar på nöjen under många år framöver.

Den värsta känslan är egentligen ovissheten att det kan ta 5 år eller 15 år för mig att betala tillbaka mina skulder och få börja leva ett normalt liv igen. Skuldberget tenderar att öka på grund av extrema räntor och ändå betalar jag enorma summor pengar varje månad i löneutmätning. Att betala nära 28 000 kronor i månaden och se att skuldsaldot hos Kronofogden står nästan stilla är enormt frustrerande.

Den enda lösningen på mitt ekonomiska problem är förstås att jobba mer, skaffa mer pengar för att göra större återbetalningar och kämpa vidare. Men när både den fysiska och mentala tröttheten är som värst får ser jag väldigt små ljusglimtar i tillvaron.

Att leva på hoppet är en överlevnadsinstikt

Vissa dagar är jag så ledsen och uppgiven att jag bara har lust att lägga mig ner och dö. För att hoppet om en lösning ska finnas krävs otroligt mycket positiva input som ofta saknas i min hopplösa tillvaro. Jag fantiserar ibland om att jag lever ett helt normalt liv igen, vilket kanske inte är möjligt förrän om 15 år..... en sjukt lång tid som jag bara mår dåligt av att tänka på.

De dagar som jag har hoppet uppe känns ljusare och de dagarna kan jag till och med uppskatta livet ibland. Kanske är det så att jag på något sätt börjar anpassa mig efter situationen och därmed inte nödvändigtvis måste se allt nattsvart.

Jag har familj, vänner och framför allt min dotter! Det är värt att kämpa för och livet måste inte se ut så här för all framtid. Att tjäna massor av pengar på relativt kort tid är fullt möjligt! Jag har gjort det förut och alltså ska det vara möjligt att göra det igen. Jag vet bara inte när jag ska orka sätta in den där extraordinära energin som krävs för detta.

En jobbig händelse med en anhörig har upptagit flera veckor av oro och vakande på sjukhus under vintern och jag känner det som att jag är nära bristningsgränsen igen när det handlar om stress. Det får bara inte hända igen och jag måste lära mig att sätta min hälsa i första rummet ibland. På sätt och vis är det lättare att göra det denna gång, då jag inte har något att förlora rent ekonomiskt längre.

Trots allt inser jag att drömmarna om ett normalt liv och hoppet om att jag en dag ska börja orka jobba järnet igen är vad som håller mig levande. Att hoppet är det sista som överger en människa, är så sant!

Alla skulder finns nu hos Kronofogdemyndigheten

Att numera kunna konstatera att precis alla mina skulder nu finns hos Kronofogdemyndigheten, gör att jag inte blir lika jagad längre. Detta i sin tur medverkar till att stressnivån kan hållas på hyfsat normala nivåer, även om det finns riktigt dåliga dagar även när det gäller detta.

Att stå med skulder på nära två miljoner kronor samtidigt som skulden knappt minskar per månad, trots en rejäl löneutmätning är enormt sorgligt. Fick en restskatt som ska betalas i första hand under ca 10 månader och under den tiden kommer de övriga skulderna att öka i lavinartad takt. Med räntor på över 7% per månad, kommer skulderna att öka på ett sätt som jag inte ens orkat räkna på.

Att räkna på det är heller ingen idé eftersom det inte är något jag kan påverka särskilt mycket i nuläget. Visst skulle jag snart behöva samla kraft att skriva till mina fordringsägare och böna och be om sänkt ränta men den orken finns faktiskt inte. Så även om det kommer att kosta mig hundra tusentals kronor, kan jag inte förmå mig att orka göra detta ännu.

Jag existerar

Allt annat till trots är det ändå så att drömmar om ett bättre liv göra att jag ändå existerar. Jag lever och har än så länge inga fler hälsoproblem än min tidigare stressproblematik som säkert kommer att förfölja mig i flera år framöver.

Jag är fortfarande fast besluten att fortsätta kämpa som en galning för att få ett normalt liv igen. Jag har dock inte kunna räkna på vad rimliga mål och delmål skulle vara för de närmsta åren framöver. Dels handlar det ju om min hälsa men också om hur mycket ork och kraft jag har att kämpa på.

Men en sak är säker, det ska gå nån gång och jag tänker INTE ge upp!