Iskallt läge och tom plånbok

Jag har aldrig tidigare behövt oroa mig för att långvarig mental påfrestning är så mentalt påfrestande. Dessutom har jag under ett antal år, betraktat mig själv som en ganska stark person med hög prestationsförmåga. Så när jag nu väl är i den här situationen springer verkligen ifatt mig på ett obarmhärtigt och väldigt påtagligt sätt.

Kämpar med att hålla ett iskallt läge.

Med det menar jag att följa rådet från handläggaren på KFM och inte betala på mina lån alls. Bättre att låta allt förfalla om man ändå inte kommer att kunna lösa situationen. Ja, det har jag förvisso förstått och mitt "småduttande" med att fortsätta betala så gott jag kan gör bara processen mer långdragen.

Men på något sätt är det ändå en sorts känsla av att försöka göra rätt för sig som fyller mig när jag försöker betala delar av mina lån så fort jag får chansen. Givetvis hjälper det mig inte i långa loppet för de hundralappar och någon tusenlapp här och där, täcker ju bara påminnelseavgifter och dröjsmålsränta - knappt det ens.

Att vara en fighter är inte alltid så lätt och det är en stor utmaning att släppa greppet helt. Inte för att jag för en sekund i förhand kunde ana att det skulle ta så lång tid innan det första brevet från Kronofogden kommer men nu vet jag att väntan snart är över.

Oavsett vad är det ett iskallt läge men på något sätt börjar jag ändå vänja mig med obehaget det innebär att tömma brevlådan. Förut blev jag jättestressad varje dag jag öppnade den och lyfte ut bunten med påminnelser och inkassobrev. Inte för att jag skulle vilja påstå att jag redan blivit avtrubbad men jag jobbar mycket med att försöka stärka mig själv mentalt inför det som komma skall.

Hur mycket jag än skulle vilja, kommer jag inte kunna reda ut den här situationen och då är det dags att försöka anpassa in sig i ett nytt läge. "Gilla läget" och göra det bästa av den situationen som jag befinner mig i. Däremot kommer jag för alltid att "ogilla läget" snarare än att gilla det men det är en helt annan sak. Det gäller att samla kraft och energi för att komma ut ur detta levande och start.

Fantiserar om extra inkomster igen.

Jag vet ju att det går att skaffa ganska stora extrainkomster men jag har inte orken just nu. Dessutom vill jag ha ett samtal med Kronofogden om hur jag ska gå till väga med den biten innan jag börjar det slitsamma arbetat att försöka få in några tusenlappar extra per månad igen. Det är inte värt att riskera hälsan för det men jag vill så himla gärna se någon möjlighet att få tillbaka ett normalt liv igen.

När jag läser och tar del av de hushållsbudgetar som avser att leva på existensminimum, inser jag att jag kommer att ha det ganska magert under många år framöver. Så vill jag inte leva mitt enda liv - jag vill inte leva i fattigdom resten av livet utan måste helt enkelt lösa det hela på något sätt.

Min plan är alltså att återfå kraften, orka jobba som vanligt och komma igång med att hitta orken och styrkan att börja kämpa igen. Känslan av att ha "gett upp" är som en syra som fräter hål på självförtroendet och självkänslan är långt ifrån på topp. Däremot vet jag att jag kan och jag vill! Måste bara få tillbaka orken igen! Så länge jag vill gå och lägga mig för natten vid 19.30 - 20.00 på kvällarna, är det inte ens någon idé att ha några förväntningar på mig själv. Att misslyckas gör att syran får nytt fäste och det är vad jag minst av allt behöver.

Tom plånbok för att jag betalar allt jag kan.

Jag inser att jag har betalat delvis "fel" räkningar och att jag borde varit mer strategiskt i mitt val av vilka lån jag betalat på och inte. Istället för att vara lite iskallt beräknande och strategisk, stressades jag in i att den fordringsägare som skrek högst och hotade på mest obehagliga sätt, fått lite pengar ändå. Medan de långivare som erbjöd mig möjligheter till avbetalningsplaner, inte fått något gehör.

Nu lever jag i praktiken redan på eller till och med under existensminimum och det inser jag att jag kunnat göra annorlunda. Jag hade kunnat betala på de dyraste lånen istället för de "mest obehagliga kreditföretagen".

Well well, jag behöver i alla fall inte känna något dåligt samvete för att jag inte har försökt ända in i det längsta. Självklart är det till min egen nackdel då jag istället borde ha tagit chansen att göra sånt jag inte kommer ha råd med på länge, gå till tandläkare osv osv.