Ett liv i lögn

Att leva på existensminimum är svårt på många sätt. I vardagen innebär det ett fattigt liv fyllt av ångest och ständig jakt efter extrapriser. Att psykisk ohälsa drabbar många med dålig ekonomi är inte särskilt svårt att förstå. Det värsta är nog att finnas i en kontext där det är svårt att dölja sin ekonomiska situation utan att folk börjar undra om man drar sig undan eller om det är nåt annat fel. Det sista folk skulle tro är förmodligen att jag inte hänger med i sociala sammanhang på grund av ekonomi. Jag börjar verkligen känna att jag lever en lögn, vilket tär otroligt mycket på psyket.

Vissa dagar när livet ändå känns lätt, är det nästan som att jag glömmer bort hur sorgligt mitt liv har blivit det senaste 1,5 åren. I stunder av glömska kan jag känna glädje över små vardagliga ting men de stunderna blir allt mer sällsynta och glädjen överskuggas alltid av den mörka sanningen.

Utåt sett gentemot vänner och bekanta försöker jag hålla skenet uppe och låtsas att jag bara inte har lust att följa med på olika sociala aktiviteter. Att vara bortbjuden och knappt kunna ta med något till värden/värdinnan utan att matkontot tar stryk, är inte särskilt roligt. Istället drar jag mig undan och låtsas att jag inte orkar följa med på olika saker. Visst finns det en viss sanning i det också, orken tryter när man ständigt går omkring och oroar sig.

Jag försöker låtsas som att mitt enda problem handlar om stress och utmaningssymptom medan det är långt mycket värre än så. Det är svårt att bli frisk och de långtgående planerna jag hade att försöka få ordning på allt, är fortfarande bara planer.

Jag orkar helt enkelt inte ta tag i min situation längre. Känner mig stressad och deprimerad i princip varje dag. Hur jag ska kunna uppbåda den där extra energin för att sätta igång och tjäna extra pengar för att bli skuldfri inom de närmsta 15 åren, känns oändligt främmande.

Att inte kunna gå till optikern, tandläkare eller köpa nya kläder när de gamla går sönder kommer förstås inte att hålla i längden. Jag börjar känna mig mer och mer stressad för varje dag som går.

Stressen, pressen, humöret och depressionen sätter till och med stopp för att skriva några enkla rader i bloggen. Jag är dödligt trött varje dag och vill bara gå och lägga mig redan vid 19.00-20.00 på kvällarna. Vilket sorts liv är detta?

Ork att kämpa vidare?

Det enda i världen som betyder något är min underbara fina dotter. Hon är för övrigt en av väldigt få människor som känner till min situation. Visst har jag råkat berätta om detta för en person som jag ångrar men i övrigt är den en mycket liten krets med få personer som känner till sanningen.

Jag kämpar vidare enbart för att se min dotter bli vuxen och för att kanske få känna lycka igen någon gång i livet. Men det känns otroligt mörkt nästan alla dagar i veckan. Jag är verkligen ingen rolig människa att umgås med, varken för min särbo eller för min familj. En gång var jag stark, glad och full av liv. Då kunde jag ägna massor av tid och engagemang för att stötta andra medmänniskor. Nu är jag bara en skugga av mitt forna jag och jag har íngen ork att göra något alls för att förbättra min situation.

Jag har så många saker på min att göra lista så att jag inte ens orkar pricka av en endaste av alla de punkter som sitter där på näthinnan. Att försöka ta kontakt med bankerna igen för att kanske få nån procent lägre ränta, är något jag vet skulle hjälpa mig i längden men som jag inte ens orkar ta tag i. Så för närvarande går utmätningen helt och hållet till skatteskulder och alla dyra små lån jag har växer bara ännu mer. Det senaste halvåret har jag inte ens orkat räkna ut hur mycket skuldberget har ökat.....

Så klart är det för tidigt att ge upp och jag är inte där ännu. Men vad sjutton ska jag ta mig till? Att se den här lögnen fortsätta i kanske upp till 15 år, gör mig bara mer sjuk, trött och deprimerad. Vad sjutton gör man?

Ska resten av mitt liv utgöras av depression, stress och lögner?