Det smärtsamma beslutet

Så kom dagen då det blev dags för det smärtsamma men nödvändiga beslutet. Sista veckan i januari var det dags att bestämma mig. Fortsätta med konstgjord andning i max 1 månad till eller helt enkelt dags att ge upp?

Samtidigt som jag står inför detta beslut påbörjar vi någon sorts plan för rehabilitering på mitt vanliga jobb och jag känner ångesten växande i hela kroppen. Vad har jag för valmöjligheter?

En väsentlig hake som hållit mig tillbaka även förut.

Eftersom jag har ett lån tillsammans med min otroligt otacksamma ex sambo som jag för övrigt inte alls kan tänka mig att ha kontakt med igen, kommer en icke betalning från min sida att betyda att han kommer att höra av sig med buller och bång. Bara tanken på att ha honom hängande vid min port vareviga dag (vilket det mycket väl kan innebära) är ingen tilltalande tanke.

Visserligen konsumerade vi mer eller mindre pengarna tillsammans men jag har hela tiden varit den som tagit på mig kostnaden för lånet. Men om jag slutar betala kommer den skulden inte att förfalla till Kronofogden då den i första hand kommer att avkrävas honom. Det scenariot är en mardröm eftersom detta inte är en trevlig person på något sätt.

Jag har sedan mina samtal med Kronofogden förstått att jag från den dagen jag kommer att få utmätning på lönen, enbart kommer att få leva på existensminimum, vilket knappt räcker till detta lån. Om man får ca 4800 kr som ska räcka till el, fackavgift, internet, telefon, mat, kläder, a-kassa, tv-licens, kläder och övriga omkostnader så går det bara inte att betala 3000 kr per månad på ett enda lån som ännu inte förfallit och hamnat hos fogden. Nej, det är helt enkelt inte ett alternativ att ens fundera på gör den vänliga kvinnan på Kronofogdemyndigheten klart för mig.

Detta problem har jag en udda och annorlunda idé kring hur jag ska lösa och jag kommer att berätta mer om det om det fungerar.

Själva beslutet måste fattas.

Eftersom pengarna nu inte räcker till, är det ett viktigt beslut att fatta. Kämpa på eller ge upp? En skuld till min dotter måste betalas innan alltihopa hamnar hos Kronofogdemyndigheten och det hoppas jag på att hinna lösa innan dess. Efter dagar och nätter av ångest, skuldkänslor, skam och stress bestämmer jag mig slutligen.

Jag måste ge upp, det finns ingen annan lösning. Tanken att få leva på existensminimum resten av mitt vuxna liv, tär förstås men jag orkar helt enkelt inte kämpa på i jakten på pengar varje månad längre. Detta är egentligen en process som startat för länge sedan men som jag lyckats hålla ifrån mig genom fler lån och ännu högre lånekostnader per månad men nu är det över.

På ett sätt känns det lite som en befrielse att fatta själva beslutet. Bara velandet och svävandet mellan hopp och förtvivlan som har präglat mitt liv i över ett år nu, har tärt enormt på mig både fysiskt och psykiskt. Att jag ändå inte levt ett liv i glamour på mycket länge, gör att det inte känns så främmande att leva på existensminimum heller, även om det kommer att bli ett helvete, det inser jag ju.

Det är tanken på att slippa stressen och pressen som gör att jag känner mig redo att kliva ut för stupet för att falla ner i avgrunden. Jag tänker att kanske kan det lösa sig ändå längre fram i livet. Kvinnan på Kronofogdemyndigheten har förklarat att jag kan få löneutmätning i upp emot 15 år och den tanken känns förstås nattsvart men jag ska kämpa och hitta lösningar.

Nästan som en lättnadskänsla.

De senaste dagarna (de första dagarna i februari 2018) har jag förstås känt stress, sorg, skam men också lättnad. Jag stressar inte upp mig för att jaga nya lån när påminnelserna börjar rasa in i min mejlkorg.

Om man bortser från att vissa kreditföretag ringer som galningar, sms:ar varje dag och mejlar att det är dags att betala de förfallna fakturorna så känns det ändå lite som en lättnad.

Jag har bestämt mig - jag kommer inte försöka låna pengar för att betala de gamla sms-lånen och annat. Jag har givit upp helt och de får mejla, ringa och sms:a hur mycket de vill. Saldot på mitt konto kommer ändå inte öka hur mycket de än ringer.

Detta är något helt nytt för mig. Har knappt haft en påminnelse tidigare i livet förutom av misstag någon gång i min ungdom. Jag är 47 år gammal och ska hamna hos Inkasso för första gången i mitt liv.

Detta trots en väldigt bra lön och tidigare goda inkomster. Jag har helt enkelt valt fel strategier och nu är det dags att stå mitt kast.

Bara känslan av att ge upp och inte försöka möta, bemöta eller skaffa pengar till de räkningar som pengarna nu inte räckte till, är nästan lite som en befrielse i sig. Känns fult att ens tänka tanken men just nu skiter jag fullständigt i det.

Oansvarigt - ja det finns nog många som skulle kunna döma och fördöma mig ner i det svarta hålet totalt men nu är det min hälsa som måste komma först. Jag är absolut inte stolt över den situation jag försatt mig i, tvärtom så skäms jag som en hund.

Jag har anhöriga som behöver mig i sina livskriser och jag tänker välja livet framför den förnedring som allt detta kommer att innebära. Jag tänker INTE bli sjuk av oro och stress och drabbas av utbrändhet.

Det måste finnas en lösning..... Hoppet finns där och jag har några små idéer men om det kommer att fungera har jag ingen som helst aning om.

Det är läskigt och egentligen är jag LIVRÄDD för hur mitt liv kan komma att se ut framöver men just nu har jag inget val. Om några veckor när ärendena börjar rulla in hos Kronofogden kommer det inte att finnas någon återvändo.

Som ett ljus i mörkret försöker jag istället glädja mig åt att om några månader när alla skulder hamnat hos Kronofogden, kommer jag DELVIS att slippa stressen en tid framöver.

Jag kommer att sitta här med min lilla slant för existensminimum och förhoppningsvis kommer jag att hitta en lösning för att slippa min ex sambo också. Att bara slippa jobba 300 timmar per månad känns som en fantastisk situation just nu. Jag är ödmjuk nog att känna till att många människor aldrig har haft förmånen att leva över existensminimum av olika skäl och i denna situation har jag försatt mig själv. Förvisso med lite hjälp av andra men det orkar jag inte ens vara bitter över längre.