Positiva saker med Corona

Corona-pandemin slog ner som blixten och den har drabbat många ekonomiskt. Jag vet ju hur det känns att vara fattig som en kyrkråtta och därför lider jag med dem som drabbats. Däremot har jag insett att den här tiden har varit lite lättare för mig. Jag vill inte på något sätt säga att jag uppskattar Corona eller tycker att pandemier är av godo men några saker har varit enklare för mig under den här tiden.

Lite lättare under Corona - positiva saker för mig

Jag tillhör en av dem som tidigare gjort mycket saker och rest mycket. Det förändrades förstås när löneutmätningen var ett faktum. Efter det följde en tid av skam, lögner och annat där jag var tvungen att hitta på ursäkter för att inte följa med mina vänner på middag ute eller göra andra saker. Under Corona-pandemin har jag varit som alla andra för en tid. Det har inte behövts några lögner för att stanna hemma och göra saker som kostar noll kronor.

Inte heller har det varit aktuellt för någon att resa, gå på konserter eller göra andra lyxiga grejor så i drygt 1,5 år har jag fått vara som alla andra. Ingen har frågat vart man ska åka på semestern eller om man ska hitta på nåt kul under lång-helger och så vidare.

Att inte ha köpt ett enda nytt klädesplagg på 1,5 år är det inte heller någon som ser som särskilt konstigt. Likaså att inte ha gått till frisören, tandläkaren eller optikern. Det har helt enkelt funnits godtagbara skäl för att göra så lite som möjligt. Det har ju besparat mig både pengar och lidande eftersom jag mått så dåligt av att leva ett liv i lögn och hela tiden hitta på ursäkter för att inte göra "ditten och datten".

Det har helt enkelt varit en lång paus för mig gällande att känna mig så himla underlägsen och dålig.

Lidande finns förstås ändå

Som jag skrev vill jag inte att det ska verka som att jag tycker pandemin varit av godo utan att den snarare medfört en del positiva saker för den som inte drabbats av pandemin i övrigt. Det har jag nämligen inte gjort hittills. Ingen vän eller anhörig har avlidit i sviterna av Covid och jag har inte mist jobbet utan har fortfarande en stabil inkomst.

Men lidandet finns fortfarande! Jag betalar nu över 32000 kronor per månad i min löneutmätning och skulden minskar med ca 3500 kronor per månad. Alltså jag har funderat på det jag tidigare hade bestämt mig för, nämligen att ansöka om skuldsanering var 6:e månad bara för att de ska se att skulden inte minskar nämnvärt på ett halvår. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar!

Energin är liksom slut och jag ser ingen utväg ur denna livsskuldsättning som jag försatt mig i. Men straffet att betala många miljoner för en skuld som inte minskar är faktiskt inte rättvist!

Jag har haft löneutmätning en tid nu och betalat över 1 miljon kronor till Kronofogden men skulden har inte ens minskat med 100 000 kronor. Man måste väl ändå fråga sig - är detta verkligen rimligt???

Man ser att regeringen gör saker för att motverka överskuldsättning och inför nya lagar om räntor och så vidare men när ska någon hjälpa oss som redan sitter i skiten?

Jag betalar i runda slängar 390 000 kronor per år och skulden minskar med ungefär 42 000 kronor. De övriga 348 000 kronorna är ränta som går rakt ner i fickorna på fordringsägare som kommer att tjäna många miljoner på mig innan detta är klart. Ofta för skulder på under 100 000 kronor. Fy fan! Det är ingen rolig känsla och oavsett om jag satt mig själv här i denna sits så kan man verkligen fundera på om det inte borde införas gränser för hur mycket man kan betala.

Jag var liksom skyldig ungefär 1,6 miljon (kanske lite drygt) från början, har betalat in över 1 miljon och har fortfarande ca 1 550 000 kvar i skulder i runda slängar räknat. Asså är det rimligt? Svaret måste ändå bli nej! Det är inte rimligt att betala så mycket och ändå aldrig kunna bli skuldfri. Det är ju inte så att skulden minskar varje månad hela året, utan ibland smäller det till med nya avgifter och nya påslag för olika saker som de blodsugande fordringsägarna tycker att de också kan lägga på. Så vissa månader ökar till och med skulden i jämförelse med månaden innan.

Nej, jag fattar varför människor inte orkar leva med sina skulder. Vem ska hjälpa oss som är så svårt skuldsatta men inte får skuldsanering? Vart är samhällsskyddet? Även om man kan betala 32 000 kronor i resten av sitt liv så orsakar det otroligt mycket lidande! Och vem förlorar på det? Individ, familj och samhället! Allt detta medan de dreglande fordringsägarna helt samvetslöst bara fortsätter att lägga på avgifter för att få ännu mer.

Vart i hela världen är vi på väg?