Många år av olyckliga händelser

Vad var det egentligen som hände? Vad borde jag ha gjort annorlunda? Hur kunde jag hamna i den här situationen? Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?

Det är frågor som jag levt med i närmare 10 år nu. Katastrofen har blivit ett faktum och jag har nått vägens ände i mina försök att reda ut situationen. Det är helt enkelt dags att ge upp och sluta kämpa. I alla fall på det sätt jag hittills gjort, för med facit i handen blev allting ändå fel ändå.

Först tänkte jag skriva en bok om allt detta elände men eftersom jag är osäker på utgången så avvaktar jag med det. Kanske gör jag det om det mot alla odds kan bli en lyckligt slut på den här berättelsen, i syfte att peppa andra att inte "kasta in handduken".

Efter många års ältande är det dags att ta den dåliga situationen till en om möjligt ännu sämre sådan. Jag tänker inte tråka ut någon med detaljer. Många år av olika olyckliga omständigheter i kombination med ett ruttet förhållande som blev sista spiken i kistan finner jag mig själv på ruinens brant.

Överskuldsättningen startade redan under mitt dåliga förhållande och sedan har det blivit värre. Vems fel det var till en början orkar jag inte heller älta mer. Helt klart är att det som hänt efter den separationen, får jag själv ta på mig ansvaret för.

I december 2018 inser jag att det inte går att fortsätta som jag gjort tidigare. Många olika sammanfallande faktorer på jobbet och i privatlivet gör att jag drabbas av akut stressreaktion och jag förstår att nu är det över "på riktigt". Jag orkar inte heller fortsätta med min inkomstdrivande hobby (som ni kommer att få höra mer om) i samma omfattning som tidigare.

Jag har lånat pengar på nästan varenda bank som finns, tagit oändligt många sms lån för att klara varje månads räkningar och ändå har jag varit höginkomsttagare under ett antal år.

Stunder av ljusning och hopp.

Det har funnits stunder av ljusning under de senaste 4 åren men jag har inte fångat dem, istället blev jag "girig" och ville försöka hitta snabba vägar att bli helt skuldfri. Jag hittade nämligen ett sätt att tjäna pengar på nätet på och lade ner sjukt många timmar per vecka på detta. Efter ca 2 års arbete började det ge resultat och pengar började rulla in på mitt konto.

Otroligt peppad satsade jag mer och mer på detta till synes otroligt bra sättet att tjäna pengar på. Jag unnade mig sådant jag inte gjort tidigare, betalade lite på gamla skulder men återinvesterade också i den verksamhet som drog in pengar från nätet.

Jag kände att om jag investerade i dessa immateriella tillgångar skulle jag istället för att amortera lite lagom, kunna betala av alla mina skulder. Livet kändes lätt och pengar rullade in.

Drastiskt minskade inkomster

Det som jag trodde skulle bli min glittrande framtid och en ny fas i livet, upphörde ganska drastiskt. Under början av 2017 hade inkomsterna minskade inkomsterna från min fritidssysselsättning med ca 75% för att sedan fortsätta rasa i rask takt.

Det jag trodde var bra investeringar för ett gott liv visade sig inte bli värda ett enda ruttet öre, istället drog de mej ännu längre ner i skuldfällan.

Utöver detta kom en kvarskatt på ca 230 000 kronor och det löstes förstås genom att låna pengar till delar av den. Det skulle ju snart ordna sig..... (?!?)

Det som kunde ha ordnat upp sig om jag hade skött mina kort rätt, blev istället bara ännu värre.

Tog nya lån för att finansiera både livet och mina investeringar.

Eftersom jag var naiv nog att tro att allt skulle lösa sig och återgå till det gamla igen, lånade jag pengar till mina numera ännu större levnadskostnader. Finansierade både min hobby och delar av mina räkningar med lånade pengar.

Hela tiden fanns det i mitt bakhuvud att det skulle nog ordna sig. Inkomsterna skulle komma tillbaka. Inte ens dyra sms lån kunde avskräcka mig. Kvarskatt, lite återbetalning av privata skulder men ett minskad nöjeskonsumtion förstås. Det skulle ju ordna sig snart igen.... (!?!)

Slitsamt arbete 7 dagar per vecka.

Varje dag åkte jag till jobbet (1,5 timmes pendling enkel resa), arbetade heltid för att sedan åka hem (ytterligare 1,5 timmes resa) och jobba med min hobby ca 4 - 5 timmar per kväll. På helgerna klev jag upp redan vid klockan 06.30 och satt och jobbade med den här hobbyn fram till kl. 20.00 - 21.00 både på lördagen och söndagen. Sedan var det dags för en ny arbetsvecka på mitt vanliga jobb..... 

Men det var ju värt det, det skulle ju snart ordna upp sig (?!?) och jag måste ändå kämpa för att kunna betala mina numera fullständigt horribla lånekostnader per månad. Med löpande räkningar på upp emot 55 000 - 60 000 kr per månad går det inte att bara slappa efter sitt vanliga heltidsjobb... eller hur.....

Så slog allt till med full kraft. I november 2017 var jag så trött att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Med problem i familjen och hård press på mitt vanliga heltidsjobb, började jag sakta men säkert känna att jag levde i en ohållbar situation. Jag jobbade bokstavligen skiten ur mig, utan resultat i form av ökade inkomster. Tvärtom så minskade de fortfarande och var nu nere på botten-noteringar.

Sjukskrivningen satte stopp för allt.

Under december hade jag liksom många andra en lång julledighet, som förvisso kantades av problem och arbete med min hobby men jag kämpade på. När jag sedan skulle återgå till arbete efter julhelgen var det som att dra ner en rullgardin. Det gick bara inte att förmå mig själv att mobilisera kraft och energi till att gå till jobbet.

Jag sjukskrev mig en vecka och tänkte att det skulle hjälpa men jag blev bara nedstämd och ledsen av att inse att allt var på väg att gå åt skogen ännu mer. Att "gå in i väggen" skulle förvärra situationen mycket och därför är jag stolt att jag drog i handbromsen.

Ett nytt problem som tornade upp sig var de nya ekonomiska konsekvenser som sjukskrivningen skulle medföra. Jag hade inte råd att förlora en enda tusenlapp eftersom inkomsterna redan var lägre än utgifterna. Orkade knappt tänka på detta eftersom det gjorde mig sämre rent psykiskt.

Uppsökte läkare efter 1:a sjukveckan och blev sjukskriven under ytterligare en period. Ännu värre ur ekonomisk synvinkel men vad gör man när man knappt orkar gå upp ur sängen?

Inga pengar att betala räkningarna med.

Efter att ha lagt ner min hobbyverksamhet och samtidigt varit sjukskriven på grund av "akut stressreaktion" går det upp för mig att jag inte kommer att ha råd att betala mina räkningar. Jag ringer desperat runt till mina fordringsägare och förklarar att jag numera bara har ca 10% av min tidigare månadsinkomst och ber att få anstånd med betalningarna.

Några är välvilliga och inser det orealistiska i att om man får ut 10 000 kr efter skatt från Försäkringskassan och har en hyra på 10 300 kr så finns det inga pengar kvar att betala något alls med. Det räcker inte ens till de övriga boendekostnaderna utöver själva hyran..... MEN eftersom inte alla fordringsägare är lika angelägna om att hjälpa till så brakar helvetet löst. Flera av dem hotar med att skicka mig till Kronofogden om jag inte betalar inom 2 veckor och det går bara inte.

Flera kontakter med Kronofogdemyndigheten.

Helt desperat försöker jag reda ut vad sjutton jag ska ta mig till. Utan någon buffert och redan hårt skuldsatt är det inte mycket att göra. Jag tar redan i ett tidigt skede kontakt med otroligt hjälpsamma och förstående handläggare på Kronofogden för att få rådgivning kring hur jag ska göra.

Till min förskräckelse är det tydligen så att om några fordringsägare skickar mig till Kronofogden, är det ingen idé att ens försöka betala de fordringar som pengarna eventuellt kommer att räcka till framöver. Så länge jag inte kan betala dem innan de skickar mina ärenden vidare till Kronofogden så är det liksom "kört".

Rådet blir således att jag ska sluta att betala allt utom hyra, el, vatten, hemförsäkring, fackavgift och a-kasseavgift.

En otrolig stress och ångest.

Så klart framkallar allt detta ännu mer stress och ångest än tidigare men nu står jag inför ett val. Ge upp eller försöka "förhala" det hela och hoppas att "allt ska lösa sig". Jag lider helvetets kval men känslan är sedan flera år tyvärr ganska välbekant och jag orkar inte kämpa mer.

Stressen sköljer över mig och jag får om möjligt ännu sämre nattsömn än tidigare. Trycket över bröstet när jag ligger i sängen och ska somna på kvällarna, blir bara värre och värre och jag går sönder mer och mer för varje dag som går.

Jag har varit på väg att ge upp så många gånger tidigare och det gör mig bara ännu mer stressad och pressad. Kanske är det dags för ett sista och avgörande beslut i frågan, eller har jag ens något val?