Betalningsföreläggande nummer 3 är kvitterat
En tid av stress och sömnsvårigheter har passerat de senaste veckorna och påminnelserna har fullkomligen rasat in i brevlådan. Nu är det inte från fordringsägarna längre (i många fall) utan från inkassobolagen. Har nu kvitterat min 3:e delgivning om betalningsföreläggande och inser att tiden med egenmakt är helt över nu. Ingen mer normal lön kommer att komma in på mitt konto och arbetsgivaren kommer snart att få reda på min situation. Så tungt detta känns!
Nya spår och växlar tvingar mig in i ett annat liv
Ett liv jag inte är varken stolt eller tillfreds med men som jag ändå själv försatt mig i. Det är så sorgligt och jag har alltså inte ens orkat skriva i bloggen de senaste veckorna. Tröttheten tar näst intill död på mig och även fast våren är här och naturen skriker av glädje av den senaste tidens milda fina väder, är jag så tung i sinnet och väldigt olycklig.
Att jag gått och väntat så länge på denna löneutmätningsprocess, har både varit bra och dålig. Bra för att jag hunnit anpassa mitt liv lite men dålig för att jag inte orkar ta tag i alla brev och samtal som fortsätter att plåga mig. Att det skulle ta flera månader för vissa fordringsägare att skicka mina ärenden till KFM, var helt oväntat för mig. Jag trodde att det bara skulle ta 1-2 månader men nu har det snart gått 4 månader för många av de skulder jag slutat betala.
Inte heller klarar jag av mina betalningsplaner hos de fordringsägare som gav mig anstånd och var schyssta. Det är liksom över och det har gnagt och skavt tillräckligt länge nu. Förvisso har jag hunnit betala av några mindre skulder för att undvika att de fjuttiga tusenlapparna skulle öka med flera tusen kronor pga avgifter och kostnader för inkasso, betalningsföreläggande och annat och det är bra. De extra inbetalningar jag valt att göra har dock tvingat mig att sluta betala andra räkningar på skulder som ändå är för stora att betala av snabbt.
Jag är trött och sliten - utan hopp och med en mörk framtid
Jag är omåttligt trött och allt känns helt hopplöst. Ändå försöker jag glädja mig åt små saker i livet som jag ändå fortfarande har kvar. Min familj är det som håller mig vid liv. Nästan inga av mina vänner känner till min situation och skammen skulle förgöra mig om de fick reda på hur det står till.
Jag är fortfarande fast besluten att jag inte kommer att söka någon skuldsanering. Jag ska minsann betala tillbaka varenda öre av de pengar jag är skyldig.
Hopplösheten gör mig håglös, vilket inte är bra. Jag orkade inte ens bemöda mig med att försöka få de skatteavdrag jag förmodligen skulle kunna få. Deklarerade lite på måfå och brydde mig inte om att anstränga mig för att leta kvitton och annat för avdrag som jag säkert skulle kunna göra. Resultatet blev restskatt på 185 000 kronor och de pengarna kommer jag inte kunna betala in detta år. Jag klarade det förra året och det är delvis därför jag är där jag är nu. Tog massa små smslån för att täcka restskatten och det gick åt fanders när jag pga sjukdom miste ca 75% av mina inkomster.
En sommar i fattigdomens tecken väntar
Jag har svårt att föreställa mig att mitt liv kommer att se ut så här under väldigt många år framöver. Det kommer att bli inte bara en, utan många fattiga somrar framöver. Semester behöver jag ändå ta ut och den ska jag försöka ägna åt att skaffa extra inkomster. Att betala av mina skulder kommer att vara prio nummer ETT!